Att kämpa för sin rätt
Well, vi har många rättigheter, mer än vad de flesta tror (och sen finns de dem som tror att vi har mer rättigheter än vad vi har men det är en annan femma).
Jag menar nu vi som mår dåligt/far illa/lider på olika sätt och behöver hjälp. För de vi har rätt till serveras inte till oss, det är något vi oftast måste kräva och kämpa för. Och det räcker heller inte att säga "jag vill ha något som hjälper, tack" utan specifikt och med speciella ansökningsformulär och sedan ska någon myndighet undersöka om du har rätt till det också.
Jag har länge varit engagerad i detta, mycket för att jag vill veta vad jag har rätt till för hjälp, vad jag kan kräva, men också för andras skull. Vad kan jag tipsa om, peppa andra att kräva? Och hur bestäms det vad vi har rätt till?
Jag har läst mycket, jag har frågat alla möjliga personer som har haft mer eller mindre bra svar, jag har diskuterat oändliga timmar över ämnet rättigheter. En sak är vad lagar säger, en annan sak vad verkligheten visar (t ex det här roliga som heter vårdgaranti). Så för att jag ska få en ordentlig uppfattning så har jag sökt en kurs i "handikappsrätt". Ja den heter så, får man ju tycka vad man vill om. Förutom att läsa på om FNs mänskliga rättigheter och diskrimineringslagen så kommer jag lära mig mer om vad det står i SoL (sociatjänstlagen tror jag det står för) och andra lagar som ligger närmare oss. Jag tror att ganska mycket i kursen är sånt jag redan kan så det är även för att jag ska få papper på att jag kan detta, kanske läsa vidare om det är något jag vill.
Förutom vad vi de facto har rätt till så är det ju det här hur vi ska göra för att få del av det också. Jag vill inte att det ska hänga på att träffa exakt rätt person på exakt rätt möte och en dag när mitt uppträdande stämmer exakt överens med deras förutfattade mening. Och i och med det tycker jag att man oftare borde godkänna än neka en person hjälp men så ser det ju inte ut. Hur ska jag veta att ett avslag beror på att jag verkligen inte har rätt till det eller att det är resursbrist som stoppar?
Och hur ska vi orka? Eller vad ska vi göra? Hundra telefonsamtal senare och jag vet inte ens vad som händer på andra sidan. Jag vet inte om jag är närmare hjälpen eller om jag stampar på exakt samma plätt. Då är jag ändå en person med stor dos envishet i mig och ger inte upp hoppet i första taget.
Jag vill ha fler historier av hur vi gör i våra kamper som har lyckats. Alltså inte dem där vi har haft tur och bara råkat träffa rätt person utan dem där vi har fått klura ut de flesta omvägar själv. Inte för att de ska finnas men för att jag vet att de finns och vil veta hur de såg ut.
En sak vet jag ändå. Och det är att det är värt att kämpa för att få rätt hjälp. Även om det kommer ta ett år längre tid att få den hjälpen än att nöja sig med det som inte hjälper.
